Vad är meningen att jag ska känna? Glädje?
Jag blev uppriktigt glad när de berättade, jag visste att de försökte och hade oroat mig väldigt för hur jag skulle känna när hon blev gravid.
Både jag och sambon blev jätte glada för deras skull, sen när de åkte så kände jag stor sorg! Det kände vi båda två och ännu en natt kom då man låg vaken.
Vad är tanken nu att jag ska känna? Kan man trycka tillbaka sina känslor och bara vara glad hela tiden??
Än så länge går det bra då hennes mage inte börjat växa ännu, men hur kommer jag må när den börja växa??
Jag mådde rätt dåligt midsommar och försvann för mig själv några gånger. Det kände jag verkligen att jag behövde. Dagarna efter kändes bättre.
Jag är verkligen orolig för att jag inte kommer orka vara med när vi vänner träffas längre. Jag är rädd att det kommer bli för jobbigt.
Jag är rädd att ingen förstår mina känslor och bara tycker att jag är en egoistisk tönt som inte kan känna enbart lycka för mina vänner och deras bebis.
Jag är rädd för att jag nu ännu mera kommer bli bitter mot livet.
Jag är rädd för att vi aldrig kommer få något barn.
Vi har nu försökt att bli gravida i 2,5 år. Med proffs hjälp i 2 år...
När blir det våran tur?
Känner så väl igen dina tankar. Alla som har svårt att få barn är nog med om detta minst en gång, så även jag. När en av mina bästa vänner sa att hon var gravid rasade min värld samman. Det kom som en fullständig överraskning för hon hade inte sagt ett ord om att de var på g eller att de ens ville. Jag befann mig själv i en jobbig period och därför blev det jättejobbigt. Till en början gick det bra att ses men när magen började synas gick det inte längre. Jag mådde så dåligt varje gång vi sågs. Jag valde att bryta kontakten tills jag skulle känna mig starkare. Vi varken sågs eller hördes på knappt ett halvår och hon respekterade det. Jag skrev även ett blogginlägg till henne där jag förklarade hur jag kände. Jag saknade henne och hon mig men jag är så glad att jag vågade bryta kontakten för hon är en riktig vän och det gick bra. Idag umgås vi igen och har pratat om allt det jobbiga och det känns jättebra. Man behöver inte vara på topp hela tiden, var ärlig mot din vän så löser det sig. Är hon en riktig vän så kommer hon att respektera dina känslor och även finnas kvar. I sådana här lägen är det viktigt att ta hand om sig själv.
SvaraRaderaOj vad långt detta blev... Lycka till, kram!
Hej! De finns verkligen ingen rättvisa i att vara barnlös! Den maktlösheten man känner och ovissheten att inte veta ifall man ska få uppleva ett barn är nog för andra helt oförstålig, men för alla som varit i sitsen.... Usch den önskar man ingen.
SvaraRaderaNär vi var som mest nere tyckte jag just omvärlden var jobbigast. Många gånger sa jag till sambon, att kan vi inte bara flytta till en öde ö! Slippa bli påmind om andras lycka helatiden. Nu går ju inte de, och jag förstår så dina tankar kring att sluta umgås med din gravida vän. Vet hon om er längtan? Jag tyckte de var lättare att alla viste, och jag var rak med hur jag kände. På så vis var vännerna mer observanta o försökte att inte spä på sin graviditet när jag var med.
Hoppas av hela mitt hjärta att de vänder snart för er! Ge inte upp! De ska komma! För oss tog de 7 år, 6 ivf 3 missfall och en dotter som tyvärr lämnade oss i magen i V40!!!! Men sen plötsligt!!! Så försök ta en dag i taget o tänk att varje dag som går tr dig närmre din bebis! Stora kramar Jenny
Jag förstår dig så väl i orättviskänslan.
SvaraRaderaKompisens tonårsdotter (16 år) har precis gjort en abort. Jag har varit som en reserv mamma till henne och hon ville att jag skulle följa med till sjukhuset. Så jag satt där när hon genomförde aborten....gissa hur jag mådde?
Men det var ju inte rätt plats för mig att lasta henne med min sorg och längtan hon är ju ett barn.